Jag finner inga ord
Jag finner inga ord för detta.
För det första du har mage att sitta och kasta dynga på mig - snacka skit om mig och berätta mina fel för diverse. Du äger inte den rätten att över huvudtaget ta mitt namn i din mun i samband med någonting negativt. Men prata på du bara för att döva ditt eget dåliga samvete. För du vet likväl som jag att jag inte gjort dig en enda oförätt.
Vad du däremot har gjort valde jag att dra ett streck över. Jag valde att förlåta saker och ting som du gjorde - som var totalt oacceptabla och du hade stort svängrum - för du hade ju ingen vana. Men just därför ska du bara vara tyst. Du ska inte säga ett enda ord om mig. FÖR jag följde bokens alla regler från dag 1.
Du sparkade ett oskyldigt djur för att du blev frustrerad. Du hade inte stake nog att ta upp den irritationen utan du sparkade först. Helt oacceptabelt. Undrar hur du hade känt om jag en dag dök upp i framtiden och sparkade ditt 1 åriga framtida barn? För att jag var irriterad?
För det andra så gick du bakom ryggen på mig ett flertal gånger. Du vet det själv och jag hade sådant jäkla överseende med det. Det första du gjorde när vi träffades var att svika mitt förtroende. Du hade inte behövt bli tillsammans med mig. Säga att du älskade mig om det nu var så att du helst av allt ville vara med någon annan. Eller var du tvungen att släta över ditt dåliga samvete från första gången?
Du har ljugit flertalet gånger. Det vet du också. För att vara sanningsenlig är att berätta allt. Även det som är obehagligt. Det gjorde du inte. Flertalet gånger. Och det finns ingen anledning för mig att inte vara öppen med detta nu. Varför skall jag det? Jag har ingen respekt alls kvar och till övers för dig. Ingen alls.
Du sa att jag saknar empati. Ändå var det du som satt och hånskrattade mig rakt upp i ansiktet när jag grät. När jag var ledsen kunde du inte hålla om mig. Skall du arbeta med människor som behöver tröstas så borde du lära dig att kroppskontakt är det absolut bästa sättet att hjälpa någon. En kram är inte alls helt fel - det betyder inte att man ömkar någon - det är snarare en handling som är empatisk.
Du lög och agerade utan att ta ansvar för dina handlingar. Det var viktigare att njuta än att visa medmänsklighet. När man är tillsammans med någon så berättar man sådana saker för varandra. Du hade kunnat göra slut. Om du nu inte vågade berätta. Eller varit en man och gjort allting på ett rakryggat sätt. Du valde att ta den fega vägen. Och trots det hör jag dig säga att jag saknar empati och att du inte litar på mig. När det var du som utsatte mig för risk för att du skämdes.
Det ska jag säga dig - från dag ett jag träffade dig så har jag varit genomärlig. Jag älskade dig genom allt - villkorslöst - oavsett vad du hade gjort. Jag gav dig kärlek. Förnekar du det så är du inte medveten om vad kärlek är. Men det handlar också om att ge och ta. Och om man inte ger - så kan man inte få. Och kärlek är förresten inget som man på mindre än en månad kan komma över och lägga över på någon annan. Det kallas projesering - eller så är man helt enkelt kär i kärleken.
Du gick in i något med mig där jag hade lagt alla korten på bordet - jag talade om alla spöken i garderoben. Du teg. Sa inte ett ord om dina "spöken" och lät dem florera fritt i vårt förhållande. Du snackade så in helvete med dynga om ditt spöke. Det var en människa som var falsk, omogen, barnslig, en idiot, ville förstöra, du hade dragit in i någon "låtsaspapparoll" där du tagit dig vatten över huvudet och det var bara hemskt etc. Men i dag står du ju där?
Jag önskar er all lycka - för ni förtjänar varandra. Lika barn leka bäst heter det ju!
Men vet du vad som är värst av allt? Att du går runt och pratar illa om mig - att jag är roten till dina problem och att mina fel och brister förstört allt. Jag har fel och brister - men jag kan ju erkänna dem. Du är ju heeeeeeeelt och hållet ofelbar. Vänder kappan efter vind i alla lägen!
Vet ditt spöke om att du dagen innan nyår satt och pratade med mig? Att du ville kyssa mig?
Och jag ger inte ett dyft för de orden du sa då. "Det kommer ta jättelång tid för mig att komma över det här så att jag kommer kunna vara med någon annan och älska någon annan".
Jag är inte bitter. Inte hämndlysten. Jag är inget. Du gjorde precis samma sak som förra gången. Jag trodde du växt som människa. Men den den enda skillnaden är att då hade du ett förhållande med drogerna bakom min rygg - nu är det istället med en människa. Men jag är stolt att jag har en tro på att människor kan förändras och att jag kan ge dem en annan chans. Jag tror gott om människor.
I framtiden - när någon frågar - så kommer jag vara helt öppen med vad som egentligen hände. För det finns ingen anledning för mig att skydda dig. Du är ju vuxen nog att skydda dig själv. Likväl som du är vuxen nog att ta ansvar för dina handlingar.
Och snälla - ta inte mitt namn i din mun. Det finns ingen anledning. Du behöver inte prata illa om mig för att få ett rent samvete. Det fungerar inte så. Vi två vet vad som hände. Och det blev som vi blev. Det var ju förjävligt. Men så är det. Jag trodde vi hade pratat och att jag inte skulle behöva höra skitsnack bakom min rygg. Men, du har mage och säga att vi var gjorda för varandra och att du älskar mig och sedan gå och agera så som du gjort varpå du pratar illa om mig. Kom igen. Fast vad förväntade jag mig egentligen!??!!
Njut av din nya sits istället. Jag går inte runt och pratar om dig. Jag har faktiskt ett helt annat liv nu. Så sköt ditt. Jag sköter mitt.
:)
Ursäkta men jag spyr fan!
Hur fan har du mage att göra så? Så jäkla äckligt.
Om du undrar så är det här höjden av att vara falsk. Du ljuger för alla andra - men mest av allt ljuger du för dig själv.
Dessutom, ta en titt på vad högmod innebär.
Det är intressant att ärlig utgör en så stor del av kärlig. Men när man ljuger - så finns där ingen kärlek eller hur.
Enklare än så ere inte och då behöver man ju inte ens låtsas.
Men skit ska ju skit ha...:) Hahahahha. Så lycka till
Tips
Haraway har skrivit bland annat The Companion Species Manifesto.
I övrigt så; Ja, jag mår bra. Faktiskt. Otroligt nog. Vikten av självkännedom blev just så realiserad under slutet av de föregående året och början av detta. Vikten av positiv egoism och vikten av människors principella skillnader och acceptans inför dem. Jag tänker inte sörja mera. Vad har jag att sörja? Jag har ju ödmjukhet och medvetenhet. Ödmjukhet nog att ta min del och be om ursäkt inför det som du ansåg mig ha gjort fel i vår kärleksrelation. Jag tog på mig det, även om jag enligt mitt referenssystem inte kände att jag agerat helt åt helvete. Men jag accepterade ditt referenssystem, dina principer och dina känslor. Men, inte ett förlåt fick jag tillbaks. Och det gav mig bara insikten i hur principellt olika vi är. För jag behövde inte hålla med om dina principer, enbart acceptera och respektera dem med min ödmjukhet och medvetenhet. Det hade inte du. För du kunde inte uppmana det. Och då vet jag ju ändå att det där kärleksplanet hade kraschat förr eller senare.
Nej, jag känner inget hat eller någon oförätt längre. Inte det minsta. Jag är glad att vi pratade. För nu är det definitivt.
Nytt fokus numera. Att skapa livet. Jag är en kreaktivt kreaktör mitt i den moderna reflexiviteten och väljer mina val för att skapa det liv, den självidentitet och sjävbild som jag väljer. Mitt ansvar. Inom mina referensramar platsar enbart vissa saker. Just nu håller det på att utvidgas med jobb. Kul. Spänt men kul.
