Segergudinnan

Mina hundar är en del av mig. En stor del av mig. Jag planerar att leva ett liv fyllt av hundar, tidiga morgonpromenader, kalla vinterpromenader, hundskall, en och annan hundskit eller kiss fläck på golvet, sena lördagskvällar fyllda av hundbad och trim, tidiga och stressiga mornar till diverse hundutställningar etc. etc.

Men också dagar fulla av villkorslös kärlek så som bara en hund kan ge. Av en blötnospuss av en liten hund som kryper upp i knät för att trösta en ledsen matte. Fyllda av skratt av alla de upptåg som de hittar på. Glädjen.

Jag förstår att alla inte väljer att leva det livet. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och personlighetsdrag. Vissa människor gillar hundar och vill leva ett gott liv med dem - andra vill det inte.

Som hundägare får man ofta höra att man blir så begränsad. Man blir inte mer begränsad än vad man gör sig brukar jag tänka då. Prizmas uppfödares man sa när vi var där för att hämta henne att det absolut bästa med hundarna var att han hade fått resa runt i hela världen och upptäcka den tack vare att de ställer ut hundarna i hela världen. Så ja, svaret jag har ekandes i mitt huvud är fortfarande, man blir så begränsad man gör sig.

Däremot ser oftast andra mina hundar som ett problem och oroar sig mer än mig för hur "jobbigt" det måste vara att ständigt behöva ansvara för dem. Som hundägare är man inte speciellt högt upp i samhället, man får helt enkelt anpassa sig efter samhället. MEN om man ringe rrunt och hör med livsmedelsverket och butiksägare såfår man veta vart hundarna är välkomna, bland annat får du ta med hunden in på Rusta i Sthlm. Så man blir så begränsad man gör sig.

Allergi är det värsta. Nu ärju mina hundar till 80% allergenfria. Väldigt många allergiker tål dem. Men jag får respektera allergier. Det betyder att vi åker längst bak i bussen - vilket vi inte lider av men också att vi på landet har en egen stuga där vi sover och verkar - vilket vi inte heller lider av då vi har såväl tv som kokplatta och på sommaren är vi ju ändå mest ute. Däremot ska man som hundägare acceptera att andras ungar springer fram till främmande hundar - de ligger på vårt ansvar att se till att hunden inte biter en unge. Dessutom ska man acceptera att var och varannan sträcker sig ut för att klappa hunden - vilket min äldsta hund inte alls gillar.

Men vi får anpassa oss och hitta på överlevnadsstrategier och riskbedömningssystem. Det funkar bra. Jag trovs med här livet som jag har valt och jag kan inte tänka mig ett annat. Och jag kan aldrig välja bort min dröm, på samma sätt som jag aldrig skulle be någon välja bort sin. Då får man helt enkelt acceptera och respektera situationen eller så får man helt enkelt inse att man kanske inte skall omgärda sig av varandra.

I mitt hus gäller mina regler. Här är ingen hund ovälkommen om det inte finns en väldigt specifik anledning. Här får hundar sitta i både soffa och säng, men de får inte tigga mat. De får busa och leka - men inte skälla sent på natten.
Lite kiss på golvet från en 4 månaders valp torkas tyst upp utan att jag ens höjer på ögonbrynet. Tuggben ligger på golvet utan att det stör mig. Hemma hos andra får jag anpassa mig. Därför brukar jag oftast ta med mig buren om jag är osäker på HUR hunden kommer att få vara. I buren är det tryggt och hemma. Det är deras och där får de vila och vara ifred.

Det här är min dröm och det liv jag har valt. Jag väljer det varje dag.
Och kommer så göra framöver.
Hur mycket andra människor än anser att jag får ge upp - så menar jag att det jag "ger upp" inte ens är i närheten av det jag får tillbaks.
Det handlar helt enkelt om villkorslös kärlek. Och det är evigt.
För villkorslös kärlek är det jag får av mina hundar - och det jag försöker ge till dem och de personer som ligger mig varmt om hjärtat.

Egentligen är det inte svårare än så.